Segel eller vinge?

8 01 2010

Henry Ericsson fortsätter sin bevakning av den 33:e upplagan av America’s Cupblur.se. Denna gång tittar Henry närmare på seglen.

I AC33 finns inga regelbegränsningar för hur mycket segelyta båtarna får ha. Begränsningen ligger i stället i hur mycket yta båtarna klarar av samt det faktum att inga seglingar kommer att startas i vindar över 15 knop (8 m/s). Gillar personligen inte att det finns så tajta begränsningar på vindstyrkan. Hallå, det är segling vi pratar om. Visst, någonstans kan det vara bra att ha en gräns, kanske inte ska skicka ut folk att kappsegla i full storm men 8 m/s… Man kan också fundera på vad som händer om en segling startar i 8 m/s och sen går upp till 10-12 m/s?

I alla fall, både Alinghi och BOR (BMW Oracle Racing) har laborerat med olika varianter på storsegel. I slutändan verkar det vara så att Alinghi har valt en 61 meter hög, vridbar mast med ett konventionellt storsegel i duk med genomgående lattor och en så kallad “flat-top”. BOR har i stället valt en “fast” vingmast på 62 meter. Den främre tredjedelen av vingen är solid medans den aktre delen är uppbyggd av åtta olika paneler. Panelerna kan justeras individuellt för att på så sätt få rätt infallsvinkel i olika luftlager.

Båda båtarna kan hissa kryssfockar på 60-80% av masthöjden och på undanvinden (slören) används masthead-hissade gennakers på rulle. Eftersom den skenbara vinden blir så hög på flerskrovsbåtar länsar man aldrig.

Frågan är hur intressant den 33:e upplagan av America’s Cup egentligen kommer att bli? Med så pass stora skillnader i skrov- och segelkonfiguration lär det inte bli någon tät match-racing. Risken finns att ett av teamen har en överlägsen båtfart och frågan är om besättning och själva seglingen kommer att spela någon egentlig roll. Känns som om det hela redan är avgjort i domstolar och på ritbord… försvinner inte en stor del av själva idén med America’s Cup då?

Share

Advertisements




Ska man ha två eller tre…

30 12 2009

…skrov för att vinna America’s Cup? Den frågan ställer sig blur.se’s Henry Ericsson i sin serie om den prestigefyllda kappseglingen. Bortsett från sköna klipp och bilder där man får se de två högteknologiska “kappseglingsmonstren” analyserar Henry för- och nackdelar mellan katamaran- och trimaranskrov. Intressant artikel och inte minst intressant att följa kommentarerna.

Kolla också klippet på blur.se där Shirley Roberson styr både BMW Oracle och Alinghi [inte samtidigt…]

Share





Störst går [inte] först

18 12 2009

Till och med en CB66 måste kännas gigantisk om man sitter i en 2.4. “Dramatiskt” klipp från Frostbite.

Påminner mig om när brosan och jag lämnade Falsterbo/Skanör för många, många år sedan. Vi seglade en J24 runt Sverige och hade gjort ett pitstop efter kanalen. Strålande väder, vi satte spinnaker direkt i hamnbassängen och “dånade” igenom ett gäng optimister. Kände oss som kungar och tyckte oss kunna ana känslan som besättningarna på Whitbreadbåtarna [kanske] hade när de startade en delsträcka. Schyssta minnen!

Share





Start för America’s Cup?

14 12 2009

Efter två års förhandlingar bland advokater och rättssalar verkar den 33:e upplagan av America’s Cup, världens äldsta sporttrofée, äntligen vara på gång. Det skriver Henry Ericssonblur.se. Parterna har enats om att segla i Valencia, alltså samma ställe som 2007.

Cupen är tillbaka i förnyad, eller kanske föråldrad form. Endast en utmanare (BMW Oracle Racing) som möter försvararen (Alinghi) i en bäst-av-tre serie. Maximal längd är 90 fot och det är enda regeln. BMW ställer upp med en trimaran och Alinghi med en katamaran. Förnyat eller föråldrat? I vart fall förändrat och framtiden får väl utvisa i fall det är till det bättre. Några som i alla fall är förbannade är alla de syndikat som seglat Louis Vuitton Cup i Nice, några har till och med byggt nya ACC-båtar.

Kanske är det ännu inte klart för start? Kanske kommer någon av de befintliga (förbannade) syndikaten att ta upp en ny rättsfråga…

Share





Behåll säkerhetslinan på!

8 12 2009

1997 var vi ett gäng som seglade hem en båt från Västindien till Sverige. När vi närmade oss Azorerna fick vi ganska tufft väder och det märktes tydligt när vi kom in över kontinentalsockeln, vågmönstret förändrades ganska radikalt. Våglängden kortades och de byggde snabbt på höjden – de var nog de högsta vågorna jag varit med om på Atlanten. Likt bra fiskehistorier blir vågorna större ju oftare man berättar om dem men jag bedömer dem till någonstans mellan 8-12 meter. [mellan ögonen…] Trots det ganska tuffa vädret kände vi oss aldrig oroliga. Vi hade seglat över öppet hav i nästan två veckor, båten höll ihop och gick som tåget. Vi var förhållandevis samkörda som besättning och vi räknade med att få sova i en stilla säng inom de närmaste 36 timmarna.

Efter ett antal timmar på däck var det dags för vaktbyte. Eva gick ner för att purra Jesper och Fredrik. Jag stod ensam till rors, kopplad med säkerhetslina vilket var en odiskutabel regel under natten eller lite tuffare väder. Jesper kom upp först, kopplade sig direkt när han kom upp i sittbrunnen och växelkopplade säkerhetslinor för att ta sig akterut. Jesper satt en stund bredvid mig för att få en känsla för saker och ting. Jag tar mig sen till nedgångsluckan (fortfarande kopplad) där jag möter Fredrik som är på väg upp. Jag kopplar ur mig och ställer mig under sprayhooden med ena benet nere i båten. Fredrik sätter sig i sittbrunnen och sträcker sig efter säkerhetslinan… I nästa sekund står jag med ansiktet i vatten samtidigt som jag får ett kraftigt slag i ryggen. Efter några sekunder kommer jag upp igen och ser sprayhooden ligga runt rattpidestalen och Fredrik hängandes grensle över mantåget i aktern. Ett par centimeter åt fel håll och han hade gått överbord! Jag är tveksam till om vi hade lyckats vända båten och få tillbaka honom ombord. Read the rest of this entry »





Julkalender för seglaren

1 12 2009

Årets julkalender från skota.se med fina seglarbilder av Johan Granath. Ger en hopp och kraft att orka igenom vintermörkret.

Share





Groupama capsizes!

17 11 2009

groupamacapsizes.jpg

Groupama 3 has self-destructed and capsized in the Pacific Ocean. A disaster – but not a human tragedy, as all of the crew were safely airlifted to Dunedin on the south island of New Island. Fortunately, Groupama 3 was only 75 nautical miles east of Dunedin when the accident occurred.

This was the message that came off the boat soon after it turned over. “We have just capsized. The leeward float broke in two, leading to the breakage of the two beams and then the subsequent capsize. The crew is all together, taking refuge inside the central hull of Groupama 3. None of the 10 crew is injured. There are 5 to 7 metre waves and 25 to 30 knot winds. The seas are breaking and for the time being we’re not sending anyone outside.” Read the rest of this entry »